onsdag 17 augusti 2016

Vardag

Det kanske inte är så dumt med vardag igen.
Särskilt inte när vardagen är en onsdag och jag är "ledig" för att skriva.
Eller att skolan har börjat och barnens kompisar är hemma och de har några att leka med, istället för att slåss med varandra.
Och att det snart är bokmässa...

torsdag 11 augusti 2016

Berlins bokhandlare

Vi har ju varit i Berlin, familjen och jag. Och jag har varit inne i varenda bokhandel jag hittat. Vilka bokaffärer det varit alltså! Vissa med tillhörande bokhund, som verkligen förhöjer stämningen rejält.
Visst vill ni ha en lista över mina bokhandlarfavoriter?
Den kommer här:

Autorenbuchhandlung vid Savignyplatz. Inspirerande lokal, kunnig och trevlig personal som gärna delar med sig av sina boktips. Har dessutom café och riktigt gosiga bokhundar. Storfavoriten!

Schöller Bücher på Knesebeckstrasse, se bilderna. Fullproppad bokhandel med bokhyllor från golv till tak. Otroligt mysig och dessutom med tillhörande bokhund. Förslagsvis äter man frukost eller fikar på Café 1900 mittemot eller på Eiscafé några husnummer längre bort. 

KaDeWe på Ku'damm. På våning 6 finns en stor och väldigt välsorterad bokhandel. När man blivit trött av allt boktittande tar man rulltrappan upp en våning och äter vansinnigt goda bakelser i deras Wintergarten.

Dussmann das Kulturkaufhaus på Friedrichstrasse. På det här kulturvaruhuset kan man köpa alla böcker, filmer, musik, mm man kan tänka sig. Dessutom en riktigt bra avdelning med engelska böcker. Och en finfin restaurang där man kan äta ekologisk mat eller fika. 

Literaturhaus på Fasanenstrasse. Egentligen är det deras vinterträdgårdsfik som är det bästa. Och kanske helst ska man äta frukost på deras mysiga veranda med utsikt över trädgården. Man kan inte ens tro att man befinner sig i en av Europas största städer då... Efter frukosten tar man en titt i bokhandeln i källaren. Eller går på Käthe Kollwitzmuseet. 


söndag 3 juli 2016

Läka sår


För några veckor sedan upptäckte vi att kaninernas nosar såg minst sagt tilltufsade ut. Som om pälsen skavts av. Några dagar senare insåg vi att det också blev värre och att de även fått sår. 
Jag har haft kaniner i många år, både inomhus och utomhus men aldrig varit med om något liknande. 
Insektsbett, sa veterinären. Gör rent varje dag med asolsprit, smörj in med zinksalva och se till att de inte tvättar bort den. Jamen det var ju lätt! Inte nog med att våra två gnagisar ständigt håller på att tvätta sig själva, de ägnar dessutom ohemult mycket tid åt att tvätta varandra.
Något annat vi gjorde var att täcka in deras stora bur med typ myggnät. Eftersom jag använder Ikeas eminenta gardin Lill åt att täcka över kålodlingarna så fick det även bli lösningen till buren. Och det funkar. 
Såren är på väg att läkas, men det återstår förstås att se hur lång tid det tar innan pälsen växt ut igen. Om någonsin...
Men pigga är de och Scooby Doo har lärt sig att hoppa över kompostgallret som vi använder som staket till utehagen. 

söndag 5 juni 2016

Dag 4 på Mankellgården

Det blir faktiskt väldigt mycket skrivet här på Mankellgården i Sveg.
Syrrans och mitt faktaboksmanus börjar närma sig inskickningsstatus till exempel. Nu väntar jag bara på att syrran ska återvända till en plats där det finns både dator och internet för att leverera det sista. Sedan så...

Det är ganska precis ett halvår sedan som jag påbörjade mitt längre projekt: en magisk realism till åldersgruppen 9-12 år. Som vanligt började allt med en känsla men också med ett antikvariat som alltid var stängt. Det låg på promenadstråket in till stan när vi bodde i Uppsala.
Efter att ha skrivit sex stycken olika versioner känns det som att berättelsen finns där, från början till slut. Personerna också. Och miljöerna.
Visst låter det som att det tagit en evighet att nå dit? Och samtidigt har det gått mycket snabbare än när jag skrev min hästbok som kommer ut nästa år. 
Jag tänker att det tar tid för en berättelse att sätta sig. Att det tar tid att lära känna personerna i den och att det tar tid att "uppleva" de miljöer som de befinner sig i. 
De här dagarna på Mankellgården har jag hunnit tänka igenom min berättelse. Jag har skrivit ner den i stora drag, satt ramarna och stakat ut vägen framåt. Det är ett krävande arbete och därför är det värt otroligt mycket att få vistas i en miljö som inte kräver något annat av en just nu. 

Till hjälp med strukturen har jag också boken The writer's journey. En koloss på engelska på över 400 sidor. Men man behöver inte läsa allt. Det finns en alldeles utmärkt sammanfattning på de 20 första sidorna!

fredag 3 juni 2016

Mankellgården i Sveg

Just nu har jag det så himla bra! Jag och Ann-Charlotte befinner oss på Mankellgården utanför Sveg. Ann-Charlotte har nämligen fått ett vistelsestipendium av författarförbundet. Och hon frågade mig ifall jag ville följa med.
Så klart att jag ville det!

Nu fyller vi dagarna med massor av skrivande. Men också med läsande och diskuterande av varandras texter. Och prat om allt och ingenting förstås.
Vi sitter och stirrar på utsikten också. Milsvid utsikt över skogar, berg och sjöar. Vi suckar lite och säger saker som "åh vad vackert". För det är det ju.


Snart ska jag gå loss på nässelståndet utanför ett av uthusen eftersom det är jag som lagar lunch åt oss idag.
Jag har också hittat ett rabarberstånd i det som en gång varit en köksträdgård. Rabarberkaka till efterrätt ikväll kanske?
Och på gårdagens löptur hittade jag en murkla.


söndag 22 maj 2016

Årets läsutmaning

Tänkte stanna upp och summera hur min läsutmaning gått hittills i år. Årets läsutmaning var tysk och tyskspråkig litteratur. Målet eller snarare målen var att läsa de tyska böcker som jag köpt på mig under de senaste åren men inte kommit mig för att läsa, se till mina tyskakunskaper håller sig fräscha och förstås hitta nya spännande författarskap!

Hur har det gått?
Lista över årets lästa böcker finns här och där finns följande böcker som kvalar in på utmaningslistan.

Bernard Schlink Högläsaren: visst är det lite av en klassiker? Handlar om en femtonårig kille som inleder ett förehållande med den mycket äldre Hanna. Hanna har (visar det sig) ett förflutet som lägervakt i koncentrationsläger. Otroligt välskriven och gripande bok om att ingenting är vare sig svart eller vitt.

Andreas Steinhöfel Rico, Oscar und die Tieferschatten:  Underbar barnbok som inte verkar finnas utgiven på svenska. Handlar om Rico, en ganska ensam kille som bor i Berlin som också har någon form av funktionshinder. Han lär känna Oscar och de blir vänner. I Berlin härjar en man som kidnappar barn och Oscar blir hans nästa offer. Stort plus för den fina gestaltningen av Rico. Dessutom är den grymt rolig också och jag lärde mig många nya tyska ord, das Durchguckding till exempel.

Otfried Preussler Krabat: Gammal klassiker med rötter i folktron. Finns på svenska. Jag älskar den här boken!

Robert Seethaler Ein ganzes Leben: Tyckte man om John Williams Stoner, så tycker man garanterat om den här boken. Ett av mina bästa impulsköp någonsin. Välskriven och lågmäld men ändå så gripande. Jag köpte boken på flygplatsen i Wien och en farbror som stod bakom mig i kön blev så glad att han tog tag i min arm och sa: Nu har Ni något att se fram emot. Att läsa den där boken är ren glädje!

Christine Nöstlinger Wir pfeifen auf den Gurkenkönig: Vi struntar i gurkkungen! Alltså. Den här boken är ju makalös. Jag läste den som barn och den är precis lika bra nu, kanske ännu bättre till och med. Handlar om när familjen Hogelmann plötsligt har en gurkkung i köket som blivit fördriven av sina undersåtar. Och nu vill gurkkungen söka asyl hemma hos dem. Den vuxne läsaren misstänker att gurkkungen förmodligen är den diktatoriska pappa Hogelmann. Men så tolkade inte jag den som barn. Framförallt älskar jag Christine Nöstlingers barnperspektiv. Så vill jag också kunna skriva.

Jenny Erpenbeck Natt för gott: En flicka föds men dör som spädbarn. Eller så lurar föräldrarna döden och hon överlever. En tonårsflicka dör, olyckligt kär. Eller gjorde hon verkligen det? Det har skrivits mycket om Jenny Erpenbecks Natt för gott. Och den har legat många veckor på DN:s lista över bästa böckerna just nu. Med rätta för den är verkligen så himla bra. Men den är inte lättläst. Egentligen är det synd, för jag tänker att det som boken förmedlar är något som många, många borde läsa. Grymt bra bok.

onsdag 18 maj 2016

Åh vad jag är bra!

Det här blir ett helt ocensurerat skrytinlägg, för jag känner mig så himla nöjd just nu.
Bland annat för att jag har haft en så grymt bra skrivardag idag. Det har känt som jag stått och stampat på samma plats så länge nu, men idag tog det fart igen. Och plötsligt hade jag skrivit jättemycket både på syrrans och mitt faktaboksmanus (med massor av barnperspektiv!) och på mitt eget magiskrealism-manus.
Toppen!

Igår hade jag dessutom en riktigt bra dag på mitt vanliga jobb som inkluderade ett sådant där superviktigt möte som förekommer lite då och då. Men efteråt fick jag ett mail från min chefs chef i vilket jag fick massor av beröm för mina insatser.
Ett sådant där mail man sparar i mappen "cred" för att plocka fram till nästa löneförhandling.
:-)

Och om två veckor åker jag och Ann-Charlotte Ekensten till Henning Mankells hus i Sveg. Ann-Charlotte har fått vistelsestipendium där och bett mig att följa med.
Ser fram emot att få vistas i författarbubblan, ha spännande textsamtal och kanske dricka ett glas vin eller två.

söndag 8 maj 2016

Vi hatar hästar

Ni har väl inte missar den superfina webtidskriften Bazar Masarin som handlar om barn- och ungdomslitteratur. I så fall, in och läs! Det senaste numret släpptes igår och handlar om något som jag gillar lite extra mycket: hästar och hästböcker!
Jag tänkte faktiskt fördjupa mig lite här om den text som jag bidragit med: Vi hatar hästar. De som "hatar" hästar i den här artikeln är mina två söner, i dagsläget sju och tio år gamla. Självklart hatar de inte hästar i verkligheten. Jag skulle nog snarare säga att de är neutrala på gränsen till positiva till hästar, men när händelsen som jag skriver om i artikeln inträffade då var deras besked till mig mycket tydligt: Vi hatar hästar.
Hästvärlden består i princip bara av tjejer (med svensk bakgrund) och som kille i stallet blir man annorlunda. Min äldsta son blev tyvärr ganska snabbt medveten om att han var ensam kille i gruppen och så småningom förstod han också att inga andra av hans killkompisar skulle börja rida heller. Och sedan smittade det av sig på lillebror, som fram tills dess också varit hästintresserad.

När jag började skriva på mitt hästboksmanus (som alltså blir bok nästa år) så tänkte jag först låta huvudpersonen bli mobbad i skolan för att han var hästkille. Sedan tog jag bort det ur manuset.Min huvudperson gillar hästar, har ridit sedan han var sju och han har en egen häst som han älskar över allt annat. Och ingen tycker att det är det minsta konstigt.
Kanske är det ett sätt att hjälpa till att bryta en norm? Att i mitt fall låta en kille få vara en hästkille fullt ut utan att någon lyfter på ögonbrynen för det.

Avslutningsvis tänkte jag nämna två böcker där hästkillar förekommer.
Sam, Sigge och riddarbröderna för lite yngre barn är relativt nyutgiven.  I den dundrar två bröder runt på de engelska hedarna och leker att de är riddare. Och det är det jag gillar med den boken: att de är helt vanliga pojkar som älskar hästar.
En gammal favorit (från 1954) är Diana Pullein-Thompsons I full karriär som handlar om de två hästtokiga syskonen Clare och Nicholas som tar hand om deras fasters hästar när hon hamnar på sjukhus. I den är det precis lika normalt att vara hästkille som att vara hästtjej.

onsdag 4 maj 2016

Det här med barnperspektiv

Jag fick mig verkligen en tankeställare på förra helgens träff på Astrid Lindgrens Näs. En av föreläsningarna handlade nämligen om att skriva med barnperspektiv. Det är väl inget som jag har problem med, tänkte jag lite smått självsäkert.
Dagen därpå, när vi hade textsamtal blev det dock dags för en omvärdering.
Jag och min syster håller på att skriva ett faktaboksmanus. Hon är expert på området. Jag står för skrivandet och, just det, barnperspektivet.

Kritiken från min textgrupp var inte nådig. Jag tror att alla runt bordet sa att texten var riktigt bra och att vi lyckats förklara svåra saker på ett bra sätt. Men inte fanns det något barnperspektiv inte. Eller som en av dem sa: det kommer inte att bli antaget i den här formen.

När jag var i början av min "skrivarkarriär", ville jag i sådana här sammanhang bara höra vad jag hade gjort bra. Så är det inte nu. Även om jag inte precis hjulade runt rummet över det dom andra sa om vår text, så förstod jag att de hade rätt och jag insåg också att vi (framförallt jag) hade tappat bort barnperspektivet i texten.

Enkelt uttryckt. Så här gjorde vi: Vi utgick från ämnet i fråga och sedan la vi till barnet, dvs vi skrev om och skrev om så att barn skulle kunna förstå. (Och det gör ungar i 8-10 årsåldern. Jag har provat på några.)
Vad vi borde ha gjort: Vi borde ha utgått från barnet och sedan lagt dit fakta. (obs! Mycket förenklat uttryckt.)
Gör man på det första sättet kan texten lätt bli "mästrande" och "från-ovan". Ett perspektiv som jag själv inte gillar.  Medan det andra sättet talar med barnen, på deras villkor.

En rejäl tankeställare var det i alla fall. Men också en påminnelse om att man ständigt behöver hålla dessa frågeställningar aktuella om man vill skriva för barn.


söndag 1 maj 2016

Bästa helgen

Vilken helg det var! Det har redan gått en vecka sedan jag kom hem från återträffen vid Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, men jag blir fortfarande alldeles varm och lycklig i kroppen av att tänka på hur roligt det var.
För fyra år sedan gick jag  "Att skriva barnlitteratur" vid Linnéuniversitetet. Och nu var det alltså dags för återträff!
Kursen gick på distans men innehöll några riktiga träffar som alltså hölls i Vimmerby. Svårt att tänka sig en mer inspirerande plats för blivande barnboksförfattare... Och det är många som har gått kursen som har tagit steget från att "bara" vara personer som älskar att skriva till att bli utgivna och antagna. Senast jag själv.
:-)

Det var tre dagar proppfulla med inspirerande föreläsningar, samtal om texter, utgivning och förlag och så glada skratt förstås.
Johanna Thydell höll en otroligt underhållande föreläsning om sin skrivprocess och sina böcker. Hennes "I taket lyser stjärnorna" har jag läst hur många gånger som helst.
Sabina Henriksson, riksspelkvinna, höll en inspirerande föreläsning om barnvisor och uppmuntrade oss att skriva egna. Sabina kan spela många instrument och hon gör det med sådan känsla att det liksom slår an något inuti en när man lyssnar på henne.
Men kanske var lördagskvällens öppen scen höjdpunkt på helgen. Jag läste högt ur mitt hästboksmanus som blir utgivet på Kikkuli förlag nästa år. Häftig känsla!

Vitsipporna blommade i backen nedanför Näs.


Textsamtal. Det här var så himla nyttigt. Att skriva är ensamt och att då och då ha ordentliga textsamtal ger en verkligen en rejäl knuff framåt!


Ingrid, Ann-Charlotte och Susanne framför Astrid Lindgrens barndomshem.


Det berömda sockerdricksträdet! Ser nästan ut som en elefant gömt sig i det ...


Öppen scen där jag läser högt ur min kommande hästbok!

onsdag 27 april 2016

När drömmen blir sann


Som jag har väntat, längtat och drömt om den här stunden. Men till slut hände det som jag kämpat för i många år: jag fick ett bokkontrakt.
Jag kan fortfarande inte greppa att det verkligen är sant, men det är det tydligen. För kontraktet ligger framför mig på bordet. Och det är mitt namn som står på det.

Kan ändå inte fatta att det är på riktigt...





måndag 14 mars 2016

Odlingssug



Alltså, det här är jag rätt sugen på att ha i trädgården. Det är snyggt, ordning och reda och grödorna kommer att växa i perfekta rader. Och dessutom hålls både jord och grödor på plats.
Men, jag tänker också att det här sättet att odla måste ha grym potential för mördarsniglar. Tänk vad de kan ligga och gosa strax under träplankorna och helt osedda kan de föröka sig till typ oändligheten.
Kolla även in bilden från Skansen under. Det är ett häftigt sätt att utnyttja ojämnheter i trädgården för sin odling. Där hålls även jorden på plats med hjälp av fibernät. Men återigen alltså. Mördarsniglarna...


söndag 13 mars 2016

Liv efter liv - hela boken

Sådär, nu har jag gått i mål med bokcirkelläsningen av Kate Atkinsons roman Liv efter liv.
Jag läste klart redan i onsdags och har funderat en hel del sedan dess. På hur det vi råkar ut för formar oss och vårt beteende. Det är lätt att se sig själv som god, fördomsfri, generös, etc så länge dessa egenskapar aldrig behövt prövas. Och med det menar jag prövas på riktigt. Som att mitt eget liv eller mina barns liv skulle stå på spel.


En annan sak jag tänkte på var Ursulas arbete med att leta efter överlevande efter bombanfallen. Det var fasansfulla scener och jag skummade igenom vissa ganska hastigt eftersom de verkligen gjorde mig illa till mods.
Jag sitter själv med i krisorganisationen på min arbetsplats och om en stor olycka skulle inträffa skulle jag bli inkallad. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag skulle reagera om den där stora olyckan verkligen inträffade. Skulle jag stå ut med att åka till mitt jobb och sitta i säkert förvar i vår ledningscentral, fokusera på att kommunicera med andra myndigheter, utan att veta hur det vore ställt med min familj?

Det finns ingen snitsig poäng med dessa funderingar. Tyvärr. Bara tankar som kom upp efteråt.

En sista grej, tänkte ni på att dottern Frieda endast finns med i ett av Ursulas liv?

Jag är väldigt glad över att jag läste den här boken. Jag tycker Kate Atkinson är en otroligt skicklig författare och jag älskar hennes periodvis ganska torra humor som skiner igenom lite här och där. Som tur är har jag tre böcker till av henne här hemma som jag hoppas kunna läsa inom en snar framtid: I museets dolda vrår, Human Croquet (Mänsklig krocket) och Känslomässigt udda.
Tack till Sincerely Johanna som initierade den här bokcirkelläsningen. Det var riktigt kul!

fredag 11 mars 2016

Skämskudde

Under mitt skrivbord står en kasse och tokskäms.
Skojar bara, det är jag som skäms över att jag införskaffat ännu fler böcker till det här huset.
Jag var på Stadsmissionen idag för att lämna urvuxna barnkläder och kunde som vanligt inte låta bli att ta en runda.
Loppisar är typ knark för mig.
Jag tar alltid en runda kring bokhyllorna.
Egentligen är läkarmissionen bäst. Där kostar inga böcker mer än 10 kr. Oavsett. (Och pocketar kostar 2 kr styck. Fatta. 2 kr.)
Stadsmissionen är lite mer affärsmässiga överlag. Till exempel kan en inte köpa vaser från Uppsala Ekeby för under hundralappen.
De har också fattat att vissa böcker har ett värde. Som en äldre upplaga av Kati på Kaptensgatan av Astrid Lindgren. Den fick jag ge 40 kr för. Men i övrigt: 5 kr styck för pocketböcker.
Det blev ett par stycken...
Och med tanke på hur mycket böcker det redan finns här hemma så hamnade alltså kassen under skrivbordet så att inte någon skulle se att det nu finns ännu fler här hemma.

(Men, ens pengar kommer verkligen behövande till nytta när en handlar på ställen som Läkarmissionen och Stadsmissionen. Och det är ju faktiskt väldigt bra.)

söndag 6 mars 2016

Liv efter liv, del tre

I vår lilla nätbokcirkel är vi nu framme vid sidan 387 i boken Liv efter liv av Kate Atkinson.
Jag måste skriva om mamma Sylvie igen, för nu har hon fått återupprättelse tycker jag. Inte för att jag på något vis "förlåtit" henne för hur illa hon behandlade Ursula efter övergreppen vi läste om förra veckan, men just det här att hon "genomskådat"nationalsocialismen gör att hon återfår min respekt i alla fall.
Både Sylvie och Pamela (kanske till och med särskilt Pamela) förstår tidigt vad som är på gång i Tyskland under 1930-talet, men det gör inte Ursula. Tror jag i alla fall. Faktum är att jag har svårt att få något riktigt grepp om hur hon är. De andra personerna i boken framträder både klarare och tydligare.

Jag har fortsatt att fundera över Sylvie och tänker att det var lätt att avfärda henne som konservativ och skuldbeläggande i förra veckans läsning, men givetvis är det inte så enkelt. Sylvie vill precis som de flesta föräldrar sina barns bästa och hon uppfostrar förstås sina barn efter de värderingar som hon själv uppfostrades. För henne är det sätt hon ser på världen, givetvis rätt för henne och hennes familj.
Och i den här veckans läsning så framträder inte heller hennes mer konservativa sidor så tydligt, just för att de inte behöver tas fram eftersom Ursula i dessa liv inte råkar ut för något övergrepp.
Helt enkelt: det är lätt att vara god när ens värderingar och samvete aldrig behövt prövas.

Vi läste förmodligen bokens kusligaste kapitel den här veckan: Ursula och dottern Frieda tillbringar några veckor i örnnästet (kan väl knappast vara någon annan plats) tillsammans med Eva Braun. Egentligen händer ingenting under dessa veckor. I alla fall inte på ytan. Kanske är det det som får det att framstå som så kusligt ...

Ser fram emot att få läsa sista delen under veckan som kommer!

måndag 29 februari 2016

Det växer -riktigt bra till och med

Vi körde ett rejält omplanteringsrace här hemma. Dukade upp med P-jord, krukor och plantetiketter och sedan satte vi igång. Någon timme senare hade i princip alla chilisarna, tomaterna och kronärtskockorna fått nya bon. Och de växer till sig riktigt, riktigt bra. Inga långa rangliga plantor som det varit förr om åren utan rejäla, knubbiga grejer. Supernöjd!
Nästa vecka kommer jag att dra igång den stora tomatsådden. Det ser jag fram emot!

söndag 28 februari 2016

Liv efter liv, del två

Brukar ni också tjuvläsa slutet, när ni är sådär halvvägs genom en bok?
Det gör i princip alltid jag, men den här gången, när jag som vanligt bläddrade alldeles för många sidor framåt så snubblade jag istället över författarens egna ord om boken. Inga spoilers, jag lovar.
:-)

 I den texten skriver i alla fall Atkinson några rader om vad boken handlar om. Hon skriver också att det är en ständig fråga som hon får. "Ja, vad handlar en bok om", resonerar hon. "Boken handlar väl om sig själv."
Fast sedan säger hon att boken också handlar om att vara engelsk. Och det tror jag säkert att den gör. Men inte bara om att vara engelsk. Att vara människa under 1900-talets första hälft, skulle jag vilja säga, men kanske särskilt om att vara kvinna. Några saker som jag särskilt vill uppmärksamma:
Så långt som jag har hunnit har två flickor fallit offer för pedofiler som både utnyttjat dem (grovt?) och sedan dödat dem. Ursula själv blir våldtagen och förutom att hon blir gravid och genomgår en illegal abort som kunde gått riktigt illa så blir hon förstås skambelagd. Våldtäkten var ju liksom hennes fel, enligt den där konstiga logiken som tyvärr många resonerar kring fortfarande idag. Det stör mig dessutom jättemycket att mamma Sylvie är den som skambelägger henne mest. Att hon i och med våldtäkten också slutar älska sin dotter eftersom hon tycker att dottern är förstörd.
(Och Sylvie som var min favorit i boken förra veckan.)
Under tiden som jag läser får jag nu veta att Ursula anar att något är speciellt med henne. Hon får ständiga déja vu-känslor och tycker sig kunna förutsäga historien. Och det är även nu som hon gör val som leder till att hon överlever. Medvetna eller omedvetna val? Jag är inte helt säker på vilket ännu.
En annan sak jag lägger märke till den här veckan är vilka kontraster mamma Sylvie och fastern Izzie är. Nej, Sylvies utveckling gillar jag inte alls ...
I övrigt, så tycker jag jättemycket om den här boken. Ser fram emot nästa veckas läsning!

torsdag 25 februari 2016

Du har väl godis?


"Du har väl godis?"
Precis det känns det som Scooby Doo säger till mig.
Han har inte det minsta lust att bli klappad, men däremot nosa på mina händer och det gör han grundligt. Han är van vid att jag brukar ha något gömt i handen och äter gärna direkt från min handflata.
Jag gläds åt att vintern är på väg att ta slut. Att dagarna blivit längre, att solen värmer. Vi är ute mer och ägnar mer tid åt kaninerna. För det är det som är nackdelen med att ha utekaniner. Vintertid så är vi där så korta stunder och det leder till att de blir skygga för oss. Samtidigt så tycker jag ändå att fördelarna med att ha dem boende ute överväger. Våra kaniner har en stor och rymlig bur, de har dessutom en "utegård" som de får vara ute och skutta i varje dag när vi är hemma.
Men hade vi inte haft två tillsammans så hade det inte känts okej. Jag tror att kaniner trivs bäst tillsammans.

onsdag 24 februari 2016

Jag har shoppat loss

Idag började bokrean och givetvis var jag på plats tidigt. Före kl 10 fick en ju köpa fyra böcker till priset av en liksom ...
Jag var inte ensam. Kön till kassan var riktigt, riktigt lång och det var trångt bland böckerna. Härligt!
Och folk plockade på sig böcker. De flesta gick därifrån med inte bara en kasse och var och varannan bar på kundkorgar som var fullproppade. Måste erkänna att jag kände mig väldigt behärskad, ja rent utav snål, eftersom jag endast köpta fyra böcker.
Dessa blev det i alla fall:
Biografin över Astrid Lindgren har jag redan läst, men länge känt att det är en bok jag inte bara vill ha läst, utan en bok jag vill äga. 

Jag ser fram emot att få läsa Svetlana Aleksijevitj Bön för Tjernobyl. Jag gav min man hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte, vilket är den av hennes böcker jag helst vill läsa. Men det vore att tulla lite för mycket på husfriden om jag lägger beslag på den och läser klart den långt före honom. Jag får läsa den här så länge och jag tror att även den är riktigt bra och läsvärd.

Hans Falladas Varg bland vargar är en riktig tegelsten, 979 sidor. Egentligen är det här en bok som ger mig ångest eftersom jag är rädd för att jag kommer att hitta alldeles för många likheter mellan samhället då (mellankrigstiden) och samhället nu. Men läsa den, det ska jag. (Dessutom så passar den ju perfekt till min läsutmaning: att läsa tysk litteratur under 2016)

Slutligen plockade jag med mig klassikern Unga kvinnor. Jag får erkänna att jag som barn älskade flickböcker som Fröken Sprakfåle och Susan Coolidges böcker om Katy.
:-)

I övrigt har jag precis läst ut Marina Bellezza av Silvia Avallone. Men mer om den en annan dag!

lördag 20 februari 2016

Liv efter liv av Kate Atkinson

”Men det var ju den boken jag köpte till dig!”
Förvånad make sliter sig från youtube-klipp med bland annat Lev Grossman och andra författare som jag inte brukar läsa. På skärmen pratas det om vilka böcker som de tycker är riktigt, riktigt bra.
”Han säger att det är en bok man måste läsa. Helst i pocket för den är rätt tjock.”
Och jag flinar och svarar: ”Jag brukar välja bra böcker.”
”Äh”, får jag till svar.
(Vi har lite olika smak när det gäller böcker, min man och jag.)

Jag läste Kate Atkinson för åratal sedan. Slutet av 90-talet är en vild gissning för det var där någonstans som hennes böcker I museets dolda vrår och Mänsklig krocket kom ut. Minns faktiskt inte vilken av böckerna det var. Minns inget av handlingen. Men minns att jag ÄLSKADE den.
Liv efter liv fyller mig med exakt samma känsla. Jag gillar sättet den är skriven på, språket, att det finns en ganska skön torr humor bakom orden och så hennes färgstarka persongalleri. Kanske skulle en till och med använda ordet mustigt?

Handlingen då?
I februari 1910 föds Ursula. Hon dör innan hon hinner ta sitt första andetag, strypt av navelsträngen. Men tydligen ska hon få en ny chans. För det blir februari 1910 igen. Ursula föds, doktorn hinner klippa av navelsträngen. Några år senare drunknar hon när familjen är på semester vid havet.
Så det blir februari 1910 igen, hon föds, överlever strandsemestern med familjen, för att sedan ramla ner från ett tak och just det, dö.

Och så här håller det på. En skulle kunna tro att det kan bli tjatigt, men Atkinson berättar om samma sak från olika perspektiv, hela tiden fylls nya detaljer på. Eller så får det helt enkelt inte någon större plats i berättelsen. Till exempel i Ursulas tredje liv så nämns nästan-drunkningen endast i en bisats.
Min favoritperson är Ursulas mamma Sylvie, som visserligen gillar sina fyra barn (mest tycker hon om den yngsta Teddy, minst gillar hon den äldsta Maurice), men ändå inte tycker att någon av barnen riktigt går upp mot ponnyn Tiffin hon hade som barn. Eller hur hon fantiserar om kokerskans välbyggde son George istället för sin man. ”Gilla” på det!

Det här var mitt bidrag till bokcirkeln som SincerelyJohanna initierade. Till första veckan skulle vi läsa 130 sidor. Fortsättning följer om en vecka!

onsdag 17 februari 2016

Jag älskar pluggboxar. 49 plantor tar minimalt med plats. Kanske fyra kvadratdecimeter?
Men liten blir stor. Och nu är det dags att plantera om 
  • 10 kronärtskockor
  • 8 paprikor
  • 10 tomater
  • 75 chiliplantor
Och då har jag inte ens påbörjat min stora försådd av tomater ännu. 
För att inte tala om att jag ska förså annat också. 
Tur att vi har många fönster. 






tisdag 16 februari 2016

Omplanterat

Kronärtskockorna är omplanterade nu. Funderar på om inte det här är den gröda som jag längtar allra mest efter. Köpta kronärtskockor är inte lika goda som de hemodlade. Så är det bara.

måndag 15 februari 2016

Ute skiner solen...

...inne sitter jag och hostar. Piggar upp mig med en bild på Batman. Kaninerna gillar verkligen att solen har kommit tillbaka och de ligger gärna i burens soligaste hörn och "solar".
Till våren kommer vi att plantera humle vid buren. Det växer fort och tanken är att humlen ska klä in buren. Det finns en viss estetisk aspekt på detta, men framförallt så ska det fungera som solskydd åt kaninerna. För även om solvärmen är bra för dem nu under vårvintern så har stekande sol sommartid definitivt inte samma positiva effekt!

söndag 14 februari 2016

Den här helgen...

... hade jag tänkt göra en hel del saker. Som att hänga massor i stallet med "min" fina medryttarpålle, eller plantera om 56 chilisar, 10 Vilma-tomater och 10 kronärtskockor.
Och helst av allt ville jag ta en härlig promenad med ungarna i skogen, med en ryggsäck full av mackor och varm choklad. Solen sken ju liksom. Och marken var täckt med ett tunt lager snö.
Istället har jag legat nedbäddad framför brasan och snorat och hostat.
Jag är enormt less på den där influensan nu.

lördag 13 februari 2016

Inget för den otålige

Nora Websters make har gått bort efter en längre tids sjukdom och nu måste livet gå vidare. Hennes söner som under tiden bott hos en släkting flyttar hem igen och själv måste hon börja jobba igen efter att under alla dessa år varit hemmafru. För att inte tala om att hon måste hitta ett sätt att leva nu när hennes man tillika stora kärlek är borta.
Berättelsen utspelar sig på Irland i slutet av 60-talet och det bör en ha med sig vid läsandet. För annars så blir det svårt att förstå det uppseendeväckande i att Nora färgar håret, bara några månader efter sin makes död.
Om du vill ha spänning och dramatik och längtar efter en bok där texten ska suga in dig i en rafflande historia från första stund, nej då är det ingen som helst mening att läsa den här boken. Men vill du ha en riktigt fin historia, både välskriven och trovärdig och som kommer att stanna kvar hos dig efter att du läst klart den, då tycker jag absolut att du ska läsa Nora Webster.

onsdag 10 februari 2016

10 år

För 10 år sedan fick jag mitt första refuseringsbrev. Jag hade skrivit ett bilderboksmanus som hade arbetsnamnet Bokmärksklubben och handlade om bästisarna Ellen och Nora som hade en klubb där de byter bokmärken. Men en dag måste Ellen ta med sig sin lillasyster Stina till bokmärksklubben ...
Alla som har småsyskon inser förmodligen direkt vilken brandfackla Stina blir i sammanhanget.
Nåja, det här manuset skickades in till typ alla förlag som var aktuella år 2006.
Jag blev refuserad.
Förstås.
Och av samtliga.
Men, och det är det här som jag fortfarande lever på ibland. Det allra första refuseringsbrevet jag fick (ett riktigt brev, märk väl) var ändå en positiv och personlig sådan. Att även om de inte skulle ge ut boken så tyckte de ändå att det var både bra och välskrivet. Själv satt jag på hallgolvet med brevet i handen och kände att hjärtat slog och slog och jag minns att jag tänkte: jag kommer bli författare en dag. Jag kommer verkligen bli det ...
(Några veckor senare fick jag ett liknande brev från ett annat förlag och det stärkte mig förstås ytterligare.)
Ett halvår senare (det föddes en bebis strax efter att jag fick det där första brevet) så påbörjade jag mitt hästboksmanus. Jag gick en bokmanuskurs samtidigt, barnvagnspromenaderna ägnades åt att planera vad jag skulle skriva härnäst och så fort som bebisen sov så skrev jag. Dessutom fick jag kontakt med en förläggare som bad att få läsa. Hon tyckte om det hon läste, men sa också att det var mycket jobb kvar och så fick jag en hel del bra tips på vägen. Till exempel att inte bli för övertydlig.

Sen då?
Jo min föräldraledighet tog slut och jag återvände till universitetet för att skriva klart min doktorsavhandling. Jag kämpade med att få till skrivtid, men att skriva avhandling kräver sjukt mycket av en. Inte bara i tid, utan också i energi. Dessutom hade vi ju en liten knatte också ...
Men avhandlingen blev klar, jag fick ett vanligt jobb, vi köpte hus, flyttade, vi fick ett till barn, ...Jag skrev inget på flera år, förrän en dag när jag kände mig nedstämd och började surfa runt på olika distanskurser som universiteten erbjöd. Och så hittade jag Att skriva för barn och unga på Linnéuniversitetet. Man skulle söka in på arbetsprov.
Jag dammade av mitt hästboksmanus, skrev ett ansökningsbrev och kom in!

Förra året skickade jag in mitt hästboksmanus. Då hade jag skrivit om det en miljard gånger ungefär. Jag hade bl.a. skickat in det vid ett tidigare tillfälle och fått ett nej, men också ett lektörsutlåtande (från ett kvalitetsförlag) . Jag hade också skrivit ytterligare ett barnboksmanus som skickats in. Återigen refuseringar, men också positiva sådana. Till exempel att det hade "fastnat" hos en lektör hos ett av de större förlagen eftersom hen verkligen gillade det ...

Jag väntar fortfarande på svar från ett gäng av förlagen. Törs jag hoppas på det bästa? Ingen aning. Ibland känns det som att det aldrig kommer att bli något. Men om jag inte törs hoppas längre, då betyder det att jag ska sluta försöka, dvs ge upp. Och det kan jag inte. Det vore att svika mig själv och mina drömmar.

måndag 8 februari 2016

Diskrepansen

Idag la jag ut en bild på instagram över vad jag planerar att läsa i februari. Förmodligen kommer listan över verkligen lästa böcker och de jag har tänkt att läsa se helt annorlunda ut. Så blir det jämt. Om jag planerar för mycket då kommer jag dra iväg åt ett helt annat håll. Det bara blir så. Och likadant är det med mitt skrivande och det är nog därför som jag inte planerar så mycket utan skriver på. Sedan när historien väl satt sig då är jag betydligt stramare och tillåter inga större utsvävningar.

Hur som helst. Det här hade jag tänkt mig under resten av februari:

  • Nora Wester av Colm Toíbín (14-dagars lån så den har jag påbörjat. Gillar de två första kapitlen!)
  • Marina Belezza av Silvia Avallone (månadens bokcirkelbok på jobbet, den kommer också att bli läst)
  • Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty (till den nya bokcirkeln som jag blivit inbjuden till, den kommer jag också att läsa, för annars kommer jag att skämmas)
  • Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall (har aldrig läst henne)
  • Muminpappans memoarer (oläst muminbok)
  • Mitt år av längtan av Dasha Tolstikova

Den som definitivt fattas på ovanstående lista är Katitzi och Swing som jag läser för yngsta sonen. Och för att inte tala om alla trädgårdsböcker som plöjes i väntan på att odlingssäsongen ska börja!

söndag 7 februari 2016

Nukleärt


Idag förädlade jag mina egensyrade chilisar till chilisås. Eftersom chilisarna redan var syrade så var det här busenkelt och gick väldigt fort. 
Häll av "syrningsvattnet"
Lägg chilisarna i en burk och mixa dem
Tillsätt lite äppelcindervinäger
Låt rinna av genom en sil för att bli av med skal och kärnor
Klart!


Avrinning.


Färdigt!
Det blev galet starkt, typ nukleär hetta,
 men det blev också galet gott. 

Skämmig bokcirkel

Vi har en bokcirkel på mitt jobb. I år fyller den tre år.
Den första bok som vi läste var E.L. James Fifty shades of grey. Och jag anser att det mest positiva med den boken är att det faktiskt var den som gjorde att vi startade vår bokcirkel. Vi var några som var nyfikna och ville läsa, men tyckte samtidigt att det var fruktansvärt skämmigt att vi ville läsa den. Och det är som sagt mycket lättare att skämmas i grupp än på egen hand.
Bokklubben Skämskudden var född!

Jag tror ingen av oss läste mer än den första i serien. Grymt obehaglig bok för övrigt eller är det snarare obehagligt eftersom den marknadsförs som typ romantisk?

Hur som helst, så är det verkligen roligt att ha en bokcirkel på jobbet. Den är ganska stor, 12 stycken medlemmar tror jag, men det är sällan som alla har möjlighet att vara med och därför funkar det utmärkt ändå. För sina kollegor träffar en trots allt ofta. Vi pratar ofta böcker och läsning när vi ses i korridorerna eller på fikarasten. Dessutom ger det här också möjligheten till bokdiskussioner under läsandets gång. För att inte tala om en naturlig ingång till samtal när någon börjar hos oss. "Tycker du om att läsa?"
Jag har lärt känna många med den frågan.

Jo, vi döpte ju bår bokcirkel till Bokklubben Skämskudden men jag vet inte om övrigt vi har läst har varit direkt skämskudderelaterat. Här kommer en lista på några av titlarna i alla fall. Döm själv:-)


  • Negar Naseh Under all denna vinter
  • Silvia Avallone Stål
  • Sofi Oksanen Utrensning
  • Jenny Wrangborg Kallskänken
  • Faïza Guène En riktig man gråter inte
  • Liv Strömqvist Kunskapens frukt
  • Gerd Brantenberg Egalias döttrar
  • Alice Munro Kärlek, vänskap, hat
  • MajGull Axelsson Moderspassion
  • Karolina Ramqvist Flickvännen
  • Carol Rifka Brunt Låt vargarna komma (kanske den mest omtyckta boken)



torsdag 4 februari 2016

Hur går det med årets läsutmaning?

Ja, hur går det egentligen?
Nja. Sisådär. Typ 1 bok av 12 möjliga kvalificerar in i kategorin årets läsutmaning som alltså är tysk litteratur. Det innebär tyskspråkiga författare som är översatta till svenska, eller ännu hellre förstås att jag läser på originalspråk. Och det kan jag. Hurra för mig!
Häromdagen på väg hem från jobbet grabbade jag tag i en bok från vår bokskrubb, Bernard Schlinks Högläsaren vilket visade sig vara ett rejält lyckokast. Mitt tåg var tokförsenat, men med en god bok blir en situation sällan särskilt illa och precis så blev det.
Jag sögs in i kärlekshistorien mellan bokens 15-åriga huvudperson och den 20 år äldre Hanna. Hur otrolig förälskad han var, men hur kärlekshistorien abrupt tog slut och de återsågs inte förrän flera år senare och då i rätten. Hanna hade varit lägervakt i Auschwitz.
En bra bok är aldrig smaskig. Där finns alltid en respekt för personerna och inget är så enkelt som en först kanske kan tro att det är.
Det här är en fantastisk bok på många sätt.
Läs den!

onsdag 3 februari 2016

Läst i januari

Har ni sett min läslista för januari?
12 böcker.
12 böcker!
Woho! Jag leder stort läskampen här hemma.
:-)
(Allt kan bli en tävling, bara en vill så ...)
Av dessa 12 var Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige den absolut starkaste läsupplevelsen. Det är en sådan där bok som jag gått och pillat på i affärerna och på bibblan i ett par års tid nu. Men har hittills alltid ställt tillbaka den eftersom "den förmodligen är alldeles för jobbig att läsa för en känslig själ som jag".
Och det var den ju också.
Men den är otroligt välskriven och väldigt intressant och jag skulle också vilja säga att det är en viktig bok.
Kanske en sådan som borde läsas i skolan och diskuteras. Eller varför startar inte våra folkvalda politiker en bokcirkel och läser och diskuterar denna?
Nåja, efter den läsningen behövde jag något uppiggande. Slängde ut en förfrågan på "fejjan" och fick en massa tips. Det slutade med att jag köpte Emma Hambergs Rosengädda nästa. Skillnaderna mellan böckerna är avgrundsdjup, men Emma Hamberg är smart och även om den nästan känns lite löjlig i jämförelse, så är den faktiskt inte så dum. Ibland kan en behöva något som bara gör en på gott humör!

söndag 31 januari 2016

Det växer - på riktigt!

Här växer det på riktigt! För ca två veckor sedan petade jag ner fröer från 8 (jajamen!) sorters chili och kronärtskockor. Där nöjde jag mig dock med bara en sort, Violet de Provence. Och det växer och det växer. Jätteroligt.

Idag tänker jag så en ny sorts tomatfrön: Vilma heter sorten och är en kompakt busktomat. Enligt fröpåsen passar den utmärkt att odla på fönsterbrädan. Och eftersom vi har flera fönster i soligt söderläge så borde det här vara den perfekta tomaten för oss!
I morse blev jag varse om det här företaget som säljer italienska fröer (många kulturarvssorter!) och blev lite smått hagalen... Hur många olika sorters fröer behöver en egentligen? Och var ska allt få plats att växa? Vi är redan uppe i 56 chiliplantor och 11 kronärtskockor. Än så länge får de plats på ett litet bord under växtlampan, men inte länge till. Och allt annat då? Ja vi får se ....


Så länge som fröerna får plats i den här lådan känns det inte som att jag har så värst många.
:-)

onsdag 27 januari 2016

Det börjar med en känsla

Det börjar alltid med en känsla. Kanske mörkt, regnigt och allmänt novemberdeppigt. Kanske varmt, soligt och en känsla av att vad som helst skulle kunna hända. Sedan vill jag veta mer!
Och det är då jag börjar skriva.  Lite här och lite där. Lite av början, lite av slutet. Vad jag har lust till, helt enkelt.
Sedan läser jag och funderar på vad det är jag egentligen har skrivit. Finns det en berättelse?
Kanske.
Jag skriver lite till. Läser igen. Hur verkar det nu då?
Och så där håller jag på. Tills jag har något som känns som en helhet.
Och det är först då som jag börjar strukturera upp texten. Som till exempel att skriva en disposition och en tidsaxel. Men jag är oftast kluven till det nerskrivna.
Det är inte lätt att hålla hela händelseförloppet och alla personer i huvudet och då är det nedskrivna till hjälp.
Samtidigt så känner jag mig bunden till det nedskrivna och tycker att det hämmar mig. Tycker att det känns för statiskt.

Jag tror det finns hur många sätt som helst att skriva en berättelse. Så här funkar jag. Hur funkar du?

tisdag 26 januari 2016

Vill inte sluta läsa

50 sidor in i boken och jag har svårt att släppa den. Men det måste jag. För mitt tåg anländer alldeles strax till Sundbyberg och jag måste hoppa av och ägna dagen åt det som jag är anställd att göra. Att läsa om en kvinna som kanske hette Esther ingår i alla fall inte i det.

Det finns ju dagar då en önskar att en inte var en sådan där plikttrogen person. Tänk om jag istället skulle sitta kvar på tåget. Inte gå av i Sumpan utan inne i stan istället. Leta upp ett café (Vetekatten kanske? Dom har himla goda bullar), hitta bästa fåtöljen, köpa kaffe och sedan läsa.
Jag tror jag skulle behöva 3-4 timmar på mig att läsa ut boken. Det betyder att jag skulle kunna vara på jobbet innan lunch. Ok, jag skulle därmed ha missat den officiella flextiden då, men jag vet ju att ingen håller särskilt hårt på den. Kan ju alltid svamla något om att något hände som gjorde att jag inte hann komma tidigare.

Det är ju rätt frestande alltså ...

(Den fenomenala boken som jag läser är Esther kanske av Katja Petrowskaja. Den handlar om författaren själv som försöker återskapa sin egen släkthistoria, försöker hitta tillbaka till dem i Kiev som så småningom flydde när kriget kom. Men också om dem som blev kvar. Jag är helt såld!)


söndag 24 januari 2016

Dagens bok

Tror att jag skulle kunna lägga i princip hela min lön på böcker. Det går förstås inte.
Av många skäl. Till exempel platsbrist.
:-)
Idag la jag i alla fall en liten del av lönen på denna: Esther kanske av Katja Petrowskaja.
Vad jag ser fram emot att få läsa denna!

onsdag 20 januari 2016

Skrivardag

 Idag jobbar jag med syrrans och mitt projekt: en faktabok inom ett ämne som framförallt hon kan en himla massa om. Jag jobbar mest med att få texten riktigt barnvänlig och att fundera ut hur vi ska utforma det hela, hur illustrationer skulle kunna användas.
Det är synd att varken hon eller jag har någon större konstnärlig begåvning att tala om, det skulle helt klart ha underlättat. Men hur det än är med den saken, så har ändå plöjandet av 1000-tals bilderböcker och funderingar över vad det är i dessa bilders förhållande till texten som gör att det funkar, gjort att jag trots allt har en slags känsla för vad som borde fungera och bli bra. Dessutom kan nästan vem som helst rita streckgubbar. Och blir det ändå otydligt så kan en alltid skriva  "glad pojke" eller "glasskiosk" och sedan rita en pil som pekar mot bilden.
(Blir den antagen, så kommer i vilket fall som helst vårt blivande förlag att anlita en professionell illustratör!)
Idag kunde jag skörda smörgåskrasse till min smörgås också. Onsdagar är bäst!

måndag 18 januari 2016

Lågmäld roman, men så himla bra

Nu har jag också läst Stoner av John Williams. Alltså, vilken bra bok!!!
Egentligen händer det inte mycket alls. William Stoner föds som enda barn i en fattig jordbrukarfamilj. Han lyckas komma till universitetet och råkar "halka" in på litteraturvetenskap, doktorerar och blir sedan kvar på universitetet. Han gifter sig, äktenskapet blir en katastrof. Att han också är en mycket ärlig man med mycket idealistiska drag (kan en verkligen säga så? Hmm...) gör att han hamnar utanför i kontakterna med sina inte riktigt lika fina och genomärliga kollegor. Han får uppleva den stora kärleken ett tag. Och så slutar boken med att han dör. Låter inte särskilt spännande egentligen.
Ändå är det så himla himla BRA! Det är finstämt och lågmält och som sagt, det händer inte särskilt mycket. Ändå är det som att boken griper tag i en och suger in en i handlingen och det går inte att sluta läsa. Bara en sida till liksom.
Och jag som blivande författare (jajamen!) ställer mig förstås frågan: vad VAD är det som gör den här boken så fantastisk?
Det värsta är att jag inte har något bra svar. Språket kanske? Jo, det är förstås otroligt fint. Handlingen? Tja, den var ju som sagt inte så himla spännande. Personerna? Jo, de är väldigt trovärdiga och väl sammansatta. Men det finns det ju fler böcker som har.
Så jag kanske måste läsa om den för att försöka hitta vad det är som gör den så magisk. Och det är ju förstås inte heller så dumt!

söndag 17 januari 2016

Kallt



Det är kallt ute men det verkar inte direkt bekomma våra kaniner nämnvärt. Pälsarna har vuxit till sig enormt och är mjuka och tjocka. Jag jämför dem med en kompis kanin som bor inomhus. Det är en enorm skillnad. På nätterna sover de inne i det rödbruna huset, i rummet som ligger till höger om rampen, tätt intill varandra. Men på dagarna är de, trots kylan, rätt så aktiva. De gillar att skutta runt bland burens olika nivåer och sitta och spana. Och så gillar de att gnaga på kvistar. Just nu är årets julgran favoriten.

onsdag 13 januari 2016

Mina onsdagar

Onsdagar är lediga dagar för mig. Tid att skriva, tid att umgås med barnen. På förmiddagen går dom i skolan och jag skriver. Efter lunch blir det hämtning och vi gör något mysigt tillsammans.
Idag ska vi till biblioteket, önskemål från snart-tioåringen. Som jag har väntat och längtat efter detta...
Jag har överöst kidsen med böcker. Entusiasmen har väl varit sådär, skulle en kunna säga. De älskar godnattsagor, men just det här att läsa själv har inte klickat förrän nyligen.
Den stora brytpunkten kom i höstas då skolan åter deltog i Läskampen.
En annan förtjänst är Greg, ni vet han som skriver Dagbok för alla mina fans. Den är verkligen lika kul för vuxna som för ungar i 10-årsåldern.

Mitt eget skrivande då? Alltså, det är inte jättelätt att ställa om efter en halvkaotisk morgon med lämning på skolan. Framförallt inte att se till att den yngste har med sig allt. Varför denna aversion mot vantar??? Jag blir galen!
Och sedan när jag är hemma igen möts jag av: vad här ser ut? Hur ska jag kunna skriva när det ser ut så här???

Fast, det går visst alldeles utmärkt. Det är bara att sätta på kaffebryggaren, lite musik i bakgrunden, en brasa i öppna spisen. Och så viktigast av allt: sitt med ryggen åt röran!

torsdag 7 januari 2016

Vinter

Ute är det snö och kallt och inne börjar min frölista att ta form. En sömnlös natt ägnades åt att inventera förra årets fröer och jag kommer att behöva komplettera med en del, men en hel del har jag. Som majs till exempel. Typ den enda grönsak som mina kids äter.
Inne värmer jag mig framför brasan och läser. Just nu har jag två böcker på gång: Stoner av John Williams och Den sårade divan av Karin Johannisson. Båda är väldigt bra, men en av dem är betydligt mer lättläst än den andra.
Jag är otroligt imponerad av Karin Johannisson. Vilket otroligt omfattande researcharbete hon har gjort och vad otroligt kunnig hon är. Jag förstår inte allt jag läser och det bildas hela tiden nya frågor i mitt huvud, frågor som jag gärna skulle vilja diskutera med någon. Men förmodligen kommer vi bilda en liten, tillfällig utbrytarklubb i bokcirkeln då vi läser och diskuterar denna. Det ser jag fram emot en sådan här dag då jag återvänt till vardagen igen!

tisdag 5 januari 2016

Årets första sådder

 Nu är jag på gång! Först ut blir den spännande perennen Läkemalva, en gammal medicinalväxt. Jag lyckades skrämma upp några plantor förra året men är lite orolig över att de inte överlevt vintern, så nu passade jag på att så resten av påsen. De här fröna ska sås tidigt och gärna utsättas för en rejäl köldknäpp. Från vad som står på fröpåsen verkar de dessutom vara ljusgroende och därför har jag täckt dem med perlit. Jag har placerat de två krukorna i mitt lilla växthus och täckt dem med snö. Det får duga som "vattning" i dagsläget.
 Men jag måste hitta en bra placering av dem i trädgården också. Det var delvis det som haltade förra året. Jag grävde ner dem i en rabatt och där fick de tyvärr inte den plats (eller omsorg) som de förtjänade.
Kan en kalla det här för sådd? Lite tveksamt kanske, men jag har hur som helst investerat i ett groddtråg och sedan satt igång en groddning av broccolifrön. Ser fram emot egenodlat grönt!

söndag 3 januari 2016

Skrivande 2016

Jullovet närmar sig sitt slut och på torsdag är vardagen och verkligheten tillbaka igen. Men vilket jullov det har varit! Så himla skönt. Vi har inte direkt gjort något, ätit massor, läst, tagit promenader. Ibland kanske det inte behövs mer än så för att må bra.

En annan sak som jag har gjort är att komma igång med mitt manus i genren magisk realism. Under hela första halvan av lovet låg det och gnagde någonstans i  huvudet. Det pockade på uppmärksamhet men varje gång som jag försökte göra något konkret av det där gnagandet så poff, var det borta.
Tills jag en dag bara kunde sätta mig och börja skriva igen. Och nu känns det jättebra. Oklart varför.

Så målet med 2016 är att skriva klart detta manus, att syrran och jag gör klart vår faktaboksmanus plus att jag undersöker om min hästboksidé bär sig. Ett annat mål är förstås att få mitt första hästboksmanus antaget, men det ligger utanför min kontroll. Jag kan bara hålla tummarna nu.

fredag 1 januari 2016

2016 års läsning

Så var vi på andra sidan då och livet känns väl ungefär som vanligt. Men en himla trevlig nyårsafton blev det i alla fall!
Idag har varit en riktig slappardag. Jag har läst Leila Abouleas bok Minaret och om den kan jag säga: riktigt bra! På baksidan om boken kan en läsa att muslimska författare i bland annat Storbrittanien, de senaste åren skapat en ny sorts genre. De har inget behov av att ironisera över eller förklara islam utan de skriver helt enkelt om livet som troende muslim i ett västerländskt samhälle. Poff, poff, poff så punkterades ett gäng av mina fördomar. Läs, med andra ord!

I år tänker jag ge mig själv en ny sorts läsutmaning. Jag har bestämt mig för att årligen koncentrera mitt läsande lite extra runt ett särskilt land. Förhoppningen är att lära mig mer och att upptäcka ny och spännande litteratur som jag inte hade hittat annars. Först ut blir Tyskland. Anledningen till det är att jag bott i Tyskland i två omgångar och är rätt bra på tyska. De senaste åren har jag också köpt på mig ett gäng tyska böcker när jag varit där på tjänsteresa. Sedan har de blivit liggande. Först ut blir Juli Zehs Nullzeit och en gammal klassiker Otfried Preusslers Krabat. Den heter Han sålde sin frihet på svenska och jag minns den som väldigt spännande.
Jag tänker mig också att jag äntligen ska läsa Siegfrid Lenz Deutschstunde. Det är en ambition jag har haft i drygt 15 år.